Jag prenumererar på nyhetsbrevet Fix The News, vars mål är att rapportera om positiva nyheter – framgångar inom forskning, grön omställning, jämställdhet, humanitära insatser osv. I utskick nr 288 läser jag om Hofstadters fjäril.
Princeton-forskare har lyckats visualisera Hofstadters fjäril – ett kvantfraktalmönster – för första gången i fysiska material, vilket bekräftar en matematisk förutsägelse från 1976. Denna upptäckt avslöjar hur naturens självupprepande mönster sträcker sig in i kvantvärlden – vilket tyder på att grundläggande matematiska principer manifesterar sig över olika skalor av verklighet och vittnar om att mer djupgånde organiserade principer genomsyrar naturen.
Nyheten tänder en eld av inspiration och hopp i mig. Jag försöker förstå varför. Kanske för att det vittnar om naturens överlägsna intelligens och komplexitet, i en tid när konstgjord intelligens utgör ett hot för framtiden. Kanske för att nyheten pekar på hur lite vi förstår i denna enorma evigt föränderliga komplexitet, och att detta icke-vetande på något sätt är betryggande, vackert och inspirerande.
Men även, inser jag nu, så får nyheten mig att tänka på mönster som är till synes osynliga, men som i själva verket finns där och sträcker sig överallt. Det är näst instill ett heltidsjobb idag att inte falla offer för nihilism inför världens tillstånd. Framtidens mörka horisont känns utstakad, och de enda som kan hindra det – vi människor – känns mer passiva än någonsin.
Men då uppenbarar sig ett möster. En annan sorts fjäril, som sträcker sina vingar genom både den digitala och den fysiska verkligheten.
Ambient, kollektiv längtan, kollektiv dumhet
Jag läser i Liz Pellys briljanta exposé om Spotify, Mood Machine:
I mitten av 2010-talet, när den allt mer passiva lyssningsmiljön fick mindre och mindre uppmärksamhet från användare, dök en lämplig trend upp: sömnspellistor blev enormt poppis på Spotify. En före detta anställd mindes ett specifikt möte som firade framgången med dessa sömnspellistor. “De var väldigt stolta över det här,” mindes den tidigare anställde. “Det bevisade för dem att de inte är ett musikföretag. Deras jobb är att fylla ut tid under tristess.”
“Det fanns ett ögonblick då allt började kännas Orwellskt”, fortsatte medarbetaren och reflekterade över ett annat, senare möte. Enligt hans uppskattning, baserat på data som observerades när de var på företaget, fanns det egentligen bara en liten procent av aktiva lyssnare. “De allra flesta musiklyssnare, de är inte riktigt intresserade av att lyssna på musik i sig. De behöver bara ett soundtrack till ett ögonblick i sin dag. Jag tror att Daniel Ek var den första som verkligen utnyttjade det. Jag tror ärligt talat att kärnan i företagets framgång var att inse att de inte säljer musik. De fyller människors tid”.
Detta är vad som i playlist-sammanhang brukar kallas “chill”. Liz skriver vidare;
I denna mening återspeglar erövringen av “chill” ett sorts content för att dra nytta av en värld av frånkoppling; Kapitalismen både alienerar oss och säljer oss verktyg för att distrahera oss från ensamheten i en vardag av alienerat arbete, de gör oss sjuka och säljer oss sedan botemedlet.
Olika former av “chill”-musik och ambient är mer populärt än någonsin, speciellt bland de som är yngre, kroniskt oroade, osäkra och ständigt online. Liz ger en historielektion om genren:
Från början var ambient mindre som funktionell musik och mer lik den rika historien om meditativ ritualistisk musik eller minimalistisk klassisk komposition. Det var besläktat med vad den franske kompositören och pianisten Erik Satie 1917 kallade möbelmusik (“musik som skulle vara en del av de omgivande ljuden”) och vad det Satie-inspirerade sjuttiotalets japanska avantgarde kallade kankyō ongaku, eller miljömusik. Det senare var menat att “sväva som rök och bli en del av miljön kring lyssnaren och dess aktivitet”, enligt den japanske kompositören Satoshi Ashikawa.
Ambient i denna mening var tänkt som en sorts rituell musik för att uppleva miljöer ute i världen, ett sorts verktyg för att närma sig den fysiska verkligheten och skapa emotionella band till den. Motsatsen till ambient och “chill” idag. Eller?
Jag snubblar över spellistan # ｌａｔｅ ｎｉｇｈｔ ｖｉｂｅｓ // Calm Vaporwave, Deep Ambient, Slowcore, Officewave på YouTube. Jag känner mig alienread från samtiden. Trump har precis haft sitt utspel om Ukraina. Det brinnande fartyget sjunker. Jag skummar igenom kommentarerna i videon.
Hundratals främligar ger uttryck för samhörighet, solidaritet och kärlek i kommentarerna, över blockgränserna, mellan nationer, till och med de som är i konflikt med varandra.
Jag klickar vidare in på flera liknande videor och spellistor och finner samma sak. Tusentals människor som i den gemensama sorgen över en utebliven framtid och saknaden av en enklare tid (verklig eller påhittad) möts och omfamnar varandra. Detta är långt ifrån algoritmstyrd chill på Spotify. Detta vittnar och en hel generation i behov av gemenskap, skönhet och stillhet. Men … vi vet alla att det finns en andra sida av myntet också. I kommentarsfältet till en helt annan video, hittar jag följande citat av Terry Pratchett:
Det var så mycket lättare att skylla på Dem. Det var dystert deprimerande att tro att de var oss. Om det var Dem som var problemet, då var ingenting vårat fel. Om det var vi som var dem, vad säger det om Mig? Jag är trots allt en av oss. Det måste jag vara. Jag har verkligen aldrig tänkt på mig själv som en av Dem. Ingen tänker någonsin på sig själv som en av Dem. Men vi är alltid en av oss. Det är -vi- som gör de dåliga sakerna.”
Videon i fråga handlar ett fenomen som kanske är mer aktuellt än någonsin. Varför blir så många arga av att se andra förespråka etik, solidaritet och jämlikhet?
Många har nog säkert varit på en fest, träffat en bekant och frågat, vill du ha ett glas vin? Varpå den svarat “Nej tack, jag dricker inte”. Vad känner du då? Kanske en lätt känsla av skam? Kanske till och mer “Vem tror hen att den är? Tror hen att den är bättre än mig???”
Exakt samma princip gäller för allt vi nu måste börja göra för att rädda vår art, vår planet och alla levande varelser. Som att konsumera mindre, äta mindra kött, sluta flyga så mycket osv. Samhället är som en väldigt stor version av personen som ville bjuda på vin. Osäkerheten som föds av att den andre kan ha rätt, och rädslan över vad det säger om oss, är ett av de största hindren till kollektiv förändring av våra mönster och beteenden. Men! När hoppet håller på att släckas, tänds en ny låga. Kanske är förändring möjlig.
Jag har följt Youtubern Benn Jordan sedan jag blev rekommenderad hans djupdykning i vilken sorts esoterisk programvara Aphex Twin använde sig av. Men något har hänt. Jag har i realtid sett Benn Jordan utvecklas från en smått liberteriansk “Synthfluencer” och Tech Bro till en kritiker av AI och Spotify, till en fullt utblommad vänsterekonom. Se video ovan.
Jag lämnas med en känsla. Som är högst ovetenskaplig men väldigt stark. Viljan till gemenskap finns och personlig förändring kanske är möjlig.
Metamorfos. Från larv till fjäril.